Potatisexperimentet.

Med fulllastad skottkärra med sättpotatisen Cherie och några märkpinnnar styr jag kosan denna morgon mot köksträdgården. Var annars :) Det blåser snålt men det är sol. 

Hmmm, del två av köksträdgården som påbörjade i höstas har inte torkat upp ordentligt. Det är riktigt blött och under presenningen som nu legat i ett år så ser man verkligen hur kompakt lerjord ser ut. Finns det något som man kan odla här? Förmodligen inte. I år är det dessvärre så att det är just här som jag ska odla vår potatis, jippi! Men det är bara att göra det bästa av situationen och klura ut en lösning. Man kan ju vänta en månad och hoppas att det har torkat upp ännu mer men då lär sättpotatisen ha blast som är en meter hög och vara väldigt svår att hantera.

Min lösning i år blir att lägga denna potatis på en liten bädd av ensilage. Lerjorden i sig är ju mineralrik och fin men jag tror inte på att gräva ner potatisen i den när den är i det skick den är i denna vår. Så en liten bädd av ensilage så ligger potatisen hyfsat torrt. 

Och sen täcka den med lite gammal ensilage från andra bäddar där det legat som täcke i vinter. Låter bara blasten sticka upp, vilket knappt syns på bilden. Blasten klippte jag dessutom av vid det nedersta bladparet innan.

Sen täckte jag allt med gammal halm från andra bäddar. Det är inte ren halm utan det är gödsel utmockat från mina djur. Jag la halmen i gångarna mellan potatisen och så fort blasten tittar upp mer så ska jag trampa till den och fylla på mer runt potatisen så att det blir tätt runt den. Annars sipprar ljuset in och potatisarna sm bildas blir gröna och oätliga. I natt lägger jag också en duk över så att blasten inte fryser ner. Detta blir årets större experiment.