Den börjar att leverera nu sparrissalladen. Den odlades mycket förr på 1800 och tidigt 1900 tal sen föll den i glömska. Frön har nog funnits att köpa men folket har glömt bort denna pampiga köksväxt. Stammen är det som man väntar på. Den ska smaka lite som sparris men nja,
det tycker ju inte jag. Den är god och odlingsvärd tycker jag men nån sparris är det ju inte. Sparrissalladen blir hög om den får växa på sig, över en meter. Men den bör nog skördas lite tidigare för smakens skull. Jag vill ha stjälkarna lite mjälla så jag kapar den när de är ungefär dubbelt så tjocka som de tjockaste sparrisstjälkarna. Koka, woka, stek i smör eller förväll och frys in i lagom stora bitar. Lätt att ta fram och ha i färs, paj eller grytor tex. Jag tycker det är en mångsidig grönsak som kan användas som utfyllnad. 
Men det dröjer ett tag innan stjälkarna kan skördas, undertiden så plockar jag de späda bladen från stjälkarna, de som är ungefär som en handflata i storlek. Några blad hela tiden nerifrån plantan. De äts som salladsblad eller hackas och wokas eller steks med annat. För mig som i år misslyckats med salladen så är jag tacksam för dessa blad. Två blad på smörgåsen varje morgon tillsammans med saltgurka, ost, ägg eller annat pålägg är toppengott och jag har många sparrissalladsplantor att ta av. Så odlingsvärd, absolut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar