Många känslor.

För några timmar sen så nåddes jag av ett sorgligt besked. En vän har gått bort i dag. Det kom inte helt oväntat men ändå, är man någonsin beredd? På nåt sätt så har uppdateringar och kommentarer från vännen gjort att jag glömt bort
att det är begränsat med tid, cancern hade segrat och sjukvården kunde inte göra mer för henne, mer än se till att hon hade det bra och var smärtlindrad. Så länge det finns liv finns det hopp säger man ju och ja det stämmer så väl. Vi firar livet ända in i döden. Jag är ingen närmast sörjande så självklart går mina tankar till de anhöriga. Själv flyr jag lite med mina känslor in i dagens matlagning. Det får bli lasagne. Lite hopplock från gömmorna och kalkonfärs, det kommer att bli toppen. Lika mycket eller mer grönsaker än färs är mitt motto och mitt bidrag i klimat debatten. Vi äter kött och vi kommer att fortsätta med det antar jag. Men vi spär alltid ut köttet rikligt. I går åt vi hemgjorda gnocchi som jag vände i ett örtsmör lite snabbt, snacka om comfort food. Guben hostar och snörvlar vidare. Jag har klarat mig hittills. Bar ut en del små kålplantor till växthuset i dag. De fick lite plast över sig och i kväll lägger jag en fiberduk över dem så att de klarar sig om det blir kallt. Livet och döden, så nära oss hela tiden.