Fotografier är fantastiska tidsdokument.

Det är roligt med fotografier. Vi har några få från vårt hus från början av 60 talet. Det ger oss en förståelse för vår gård, hur den använts genom generationer innan oss och det ger gården en själ på nåt sätt. Att det är samma hus på de två bilderna är nästan svårt att förstå. Den första bilden föreställer huset 59-60 talet. Då gårdens ägare träffat sin fru

och de beslöt att modernisera boningshuset. Man bytte fönster, tyvärr får jag väl säga och de gamla fina spröjsade fönsterna är idag ett minne blott. Det hade ju varit fantastiskt om vi hade hittat dessa gamla vackra fönster, säkert med handblåst glas i något av uthusen men de borta för alltid. I stället så installerades nya själlösa fönster som gör att huset nu stirrar på oss med sina svarta tomma ögon... Tack och lov så är det i alla fall träkarmar och inte PVC plast. Huset gick också från att vara gult till att bli vitt och ett vitt hus hade jag inte haft något emot. Jag tycker det är vackert med vita hus.

Huset en riktig vinterdag. Eftersom den nya familjen förmodligen planerade barn så byggdes det två takkupoler(?) så att övervåningen gick att använda och där blev det ett stort mittenrum och två små sidorum. Vi har kontoret i det ena och en klädkammare i det andra. Mitten använder vi som sovrum. Om jag förstår historien rätt så byggdes ett nytt burspråk/farstu på 70 talet på framsidan och riktigt hur den är tänkt att användas vet jag inte men vi har ofta den dörren öppen på somrarna. Jag gillar det lilla utrymmet väldigt mycket och vi har vår lilla myshörna där och årets första glögg dricker vi där. Vi skapar alltså en ny historia till huset och kanske kommer nästa ägare att få höra historien om oss. Vi får se till att göra den intressant :) 

Marken på baksidan av huset användes som hage och här tog man även hö till hästen och korna, ladugården rymde tre kor, en häst och två grisar. Man passade också på att bygga ett badrum, det är utbyggnaden på baksidan av huset, det är också en större hall än vad man hade innan. Köket moderniserades med varmt och kallt vatten, det blev en elektrisk spis och allt innan revs ut bla den gamla vedspisen som också är borta för alltid. Den hade varit gott att ha kvar men jag förstår önskan om nåt modernare. Tack och lov så revs inte kakelugnen och den har överlevt även en senare ägare som i övrigt inte var så noga med gården. Idag finns det inga kvar i livet som bott på gården som vi kan fråga eller som kan berätta. Men de historier om människorna och gården vi fått berättat för oss bevarar vi i minnet. De är väldigt roliga att ha. Jag tänker ofta på denna unga familj som med framtidstro moderniserade upp hans föräldrarhem för en framtid tillsammans. Då var faktiskt gården helt självförsörjande och de extra slantar man fick in genom att sälja av överflödet av mjölk, kött, ägg, potatis  med mera gav pengar till sånt man inte kunde tillverka själv. Det var säkert inte fett men man hade heller inte såna behov av prylar och upplevelser utanför hemmet som vi tycker oss behöva nu. Redan denna nya familj var mer modern. Frun jobbade halvtid inne i staden medans han skötte gården, precis som generationen innan honom och generationen innan den. Men om dessa människor vet vi mindre.