I dag var det en anklyftar dag med bensprattel. Mina älskade plattfötter tycker om mig på någon meters avstånd ungefär men någon gång lite då och då, framför allt under vinterperioden då jag inte är lika mycket ute och ser djuren på samma sätt så lyfter jag upp dem en och en. Känner lite på tyngden. Tittar på fötter, näbb och känner efter vilket hull de har. Det uppskattas naturligtvis inte av plattfötterna. Fåglar är mästare på att
maska och dölja om de mår dåligt och är sjuka. De vill inte sticka ut i flocken utan försöker att smälta in. När de blir sittandes uppburrade, håglösa eller visar andra symptom då har det gått långt, många gånger för långt. Ett svagt, sjukt eller skadat djur är ett lätt byte. Bäst se ut och bete sig som de andra.
Mina ankor var precis lagom vinterfeta och såg fina ut med bra färg på slemhinnor och fötter. Om jag märker att de är för tunna så får jag öka på proteingivan lite. I dag är det dags att ge lite extra flytande vitamin och selen i dricksvattnet hos alla djur. Det gör jag en gång i veckan under vintern. Annars är dieten ungefär som under sommaren. Men nu fodrar jag både morgon och kväll. På våren när det börjar att spira grönt och krypen börjar komma fram så drar jag ner till ett mål på kvällen när jag stänger in dem för natten. Det märks så tydligt när det är dags att sluta morgonfodra. Det är då jag häller upp mat och alla ändå springer mot dörren ut i friheten för att leta mat ute...
Såg när jag kom in att bilden med mig och ankan var väldigt suddig men beslöt mig för att använda den ändå. Det är ju modernt nu med olika filter över bilderna och jag vill ju inte vara sämre. Men detta filter är mera naturligt, helt enkelt en kombination av sämre syn med åldern och en zoom på kameran som tackat för sig. Det slog mig också hur mycket ull jag använder. Jag älskar verkligen ull, detta fantastiska naturmaterial. Tröjan är grovt spunnen ull från en gård i närheten, nån korsning mellan kött, finull och gotland skulle jag tro. Den var härlig att jobba med och jag bestämde direkt att jag skulle göra en gorv rejäl stalltröja. En lite högre krage där jag blandade in angorull från mina angorakaniner för att det inte skulle bli för stickigt mot min hals. (Jag har inga kaniner kvar längre) På fötterna har jag stickade raggsockor och nu är jag så van att ha riktiga raggsockor att jag inte reagerar längre men här om dagen så hade jag ett par av gubens tunnare köpesockor på mig när vi var ute (han har stora fördomar mot ull, tyvärr) När jag kom in igen så var fötterna kalla och fuktiga märkte jag och jag tyckte det var riktigt äckligt. Det slog mig att det måste vara strumporna!Jag går ju jämt i gummistövlar och det känns aldrig så om fötterna annars. Och nej det är klart. Att gå med plastmaterial i ett par gummistövlar kan bara bli dumt. På benen drar jag på mig benvärmare när jag ska gå ut. Jag älskar fortfarande benvärmare, har gjort det sen stallet på 80 talet. Så lätta att sticka i valfri ull. Jag har även här använt crossbreed ull (blandrasfår) från en köttbesättning.
Ull bryts ner långsamt men det är fullt möjligt och miljövänligt att när dessa plagg gjort sitt så kan man gräva ner dem i köksträdgården. De kommer på sikt att bli jord och de lämnar inget avtryck och inga gifter kvar i miljön. Men det fina med ull är också att de har lång hållbarhet och det är fullt möjligt att stoppa och laga ullkläder både en och tio gånger. Raggisar slits en del i stövlar men det är ju fort gjort att stoppa dem eller sticka sig ett par nya. Till riktiga raggsockor använder man helst grov ull och gärna inslag av människoår eller getragg. Det är slitstarkt och bra. Mjuk ull håller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar