Det är nu svalare väder med lite höstluft på mornarna och det börjar bli dags. Tupphägnet är nu förvandlat till en öken. Det är inte mycket växtlighet kvar till skillnad mot
när vi släppte in dem.
när vi släppte in dem.
Och det är dags att slakta de tre största. De har det rätt så tråkigt nu, inga egna hönor och inte mycket att göra mer än att vänta på nästa måltid. De tre mindre kan gå kvar ytterligare en tid tills de nått en bättre slaktvikt, de är inte könsmoga än och tycker att livet i hägnet fortfarande är rätt spännande. Det blir de första Bressehönsen som vi slaktar och jag är naturligtvis väldigt spänd på hur de ser ut under fjäderdräkten och vad de väger.
Det här är en industrikyckling, en broiler, en sån man hittar i disken på affären. Den ser fullständigt onaturlig ut. De massiva bröstfileerna, de överdrivet köttiga låren talar sitt tydliga språk. Det här är inte en fågel byggd för rörelse eller lång livstid. Detta är en köttprdukt som snabbt ska nå sin slaktvikt. Vi har vänner som håller broilers i omgångar (Ross eller Cobb som "raserna" heter, de är ju igentligen hybrider) som gårdshöns och visst blir de stora, riktigt stora men slaktade ser de ändå inte ut så här. Denna fågel har drivits hårt, med ett kraftigt industrifoder. Köttkvaliten blir därefter, den smakar ingenting! En färsk broiler från mataffären väger ca 1.2 kg, urtagen och klar som på bilden
I mitten är det en grönvärpartupp och på sidorna två bressetuppar
Det här är vår gårdskyckling eller de slaktade tupparna som gått fritt nästan hela sitt liv och livnärt sig på allt de hittat under våren och sommaren. De är endast stödfodrade med sädeslag och grönsaksrester från hushållet.
De är byggda för att röra sig och ingen av dem har ledproblem eller andra sjukdomar som broilers ofta kan ha.
Bressehönsen var nu 4 månader och vikten på dem urtagna och klara var 2.2kg och 2kg. Grönvärpartuppen som är en blandras var äldre och inte av någon jättestor modell men heller ingen dvärg. Vikten var 1.2 kg. De ser naturligtvis inte lika köttiga ut men vikten är bättre än på en broliers från affären. De har fram tills nu haft livskvalitet, ett så naturligt liv som det bara går i jämförelse med de broilers som ligger uppradade i affärens köttdiskar. Och det här köttet har smak! Månader, ute i sol, fritt betande och plockandes insekter + rörelser för kroppen ger ett kött man inte hittar hos en broiler. Bressehönsens slaktvikt är jag verkligen jättenöjd med.
En brolierkyckling når sin slaktvikt på 33 dagar. En inom den branchen har sagt att de är stolta över att deras kyckling har en så neutral smak,
- Då kan man krydda den hur man vill.
Ja det brukar man försöka göra för att få liv i smaklös mat.
Det här är en industrikyckling, en broiler, en sån man hittar i disken på affären. Den ser fullständigt onaturlig ut. De massiva bröstfileerna, de överdrivet köttiga låren talar sitt tydliga språk. Det här är inte en fågel byggd för rörelse eller lång livstid. Detta är en köttprdukt som snabbt ska nå sin slaktvikt. Vi har vänner som håller broilers i omgångar (Ross eller Cobb som "raserna" heter, de är ju igentligen hybrider) som gårdshöns och visst blir de stora, riktigt stora men slaktade ser de ändå inte ut så här. Denna fågel har drivits hårt, med ett kraftigt industrifoder. Köttkvaliten blir därefter, den smakar ingenting! En färsk broiler från mataffären väger ca 1.2 kg, urtagen och klar som på bilden
I mitten är det en grönvärpartupp och på sidorna två bressetuppar
Det här är vår gårdskyckling eller de slaktade tupparna som gått fritt nästan hela sitt liv och livnärt sig på allt de hittat under våren och sommaren. De är endast stödfodrade med sädeslag och grönsaksrester från hushållet.
De är byggda för att röra sig och ingen av dem har ledproblem eller andra sjukdomar som broilers ofta kan ha.
Bressehönsen var nu 4 månader och vikten på dem urtagna och klara var 2.2kg och 2kg. Grönvärpartuppen som är en blandras var äldre och inte av någon jättestor modell men heller ingen dvärg. Vikten var 1.2 kg. De ser naturligtvis inte lika köttiga ut men vikten är bättre än på en broliers från affären. De har fram tills nu haft livskvalitet, ett så naturligt liv som det bara går i jämförelse med de broilers som ligger uppradade i affärens köttdiskar. Och det här köttet har smak! Månader, ute i sol, fritt betande och plockandes insekter + rörelser för kroppen ger ett kött man inte hittar hos en broiler. Bressehönsens slaktvikt är jag verkligen jättenöjd med.
En brolierkyckling når sin slaktvikt på 33 dagar. En inom den branchen har sagt att de är stolta över att deras kyckling har en så neutral smak,
- Då kan man krydda den hur man vill.
Ja det brukar man försöka göra för att få liv i smaklös mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar