En bädd klar till nästa år.

September är här med slutskörd i en del bäddar och då passar jag på att förbereda dem inför nästa år. I denna, min allra bästa bädd just nu så ska det bli en permanentbädd för sparrisen. Den är
torrast och jag tror att just sparrisen kommer att uppskatta det framför att stå i leran med fötterna om det blir en regning sommar. I denna har jag under två tre år nu öst ner organiskt material och lerjorden har blivit bättre men den är långt ifrån bra så nu fortsätter jag jordförbättringen på höjden.

Provar att sätta ut krukorna med sparrisen för att se hur det ser ut. 

Jag gör likadant på andra sidan av bädden. Först bort med all växtlighet, här har jag odlat kålrötter och de skördar jag nu. De har växt lite så där den här sommaren. Jag tror det varit för varmt i kombination med att jag gödselvattnat för mycket. Näst år får de klara sig bäst de kan tror jag.

Sen återstår bara min kanthäck med gräslök som jag planterade i våras. Den har verkligen tatt sig bra. Nu klipper jag ner den och delar på en del av tuvorna och sätter dem i slutet på raden där det fattas några. Jag är jättenöjd med hur detta blev!

Det är skönt att få rensa undan lite och det blir en massa organiskt material att gräva ner i den här bädden. 

Sen var det dags för dikesgrävning igen. Jag gjorde samma sak på den andra sidan av bädden och la ner flera bokashihinkar, allt den bortrensade från bädden + en korg med tomatrens.

Lunchpaus!

Här någonstans så tog energin tvärslut. Bädden är 12 meter lång och nu måste den in mer energi i kroppen om jag ska orka fortsätta. Det var också väldigt varmt. Pasta med tomatsås och riven ost. Fort lagat och jättegott.

Åter i arbete. Ner med organiskt material i diket, bokashin är slut men det finns ju en massa annat att använda. All blast från kålrötterna och all nerklippt gräslök. Trampa till lite och 

sen är det bara att gräva ett dike i mitten och lägga den jorden över det organiska materialet i det yttre diket. 

Kratta till det hela lite.

Det är verkligen hög tid att jag tar hand om mina frösådda sparrisplantor som definitivt har vuxit ur sinsa krukor. Jättefina rotsystem har de. Sorten är Mary Washington.

Jag är medveten om att sparris gillar att ha plats för sitt rotsystem och helst inte vill ha konkurens om utrymmet. Och det kan jag förstå om man är en växt som växer vid strandkanten där det kanske är ont om näring och vatten (saltvatten räknas inte) som dessutom rinner rätt igenom sanden. Men här ska de stå i en välgödslad bädd och ha det gott så jag chansar och planterar sparris i dubbelrader en aning för nära varann, en rad med stockrosor i mitten av bädden och sen två dubbelrader till. Jag har ingen aning om vad det är för färg på dessa stockrosor. Jag har haft fröna rätt länge och lappen har kommit bort men att det skulle vara sån växtkraft i fröna hade jag inte räknat med. Plantorna är otroligt stora och fina. De blommar först nästa år och då blir det en överaskning vad det blir för färg.

Så här blev det. På våren så kommer sparrisens knoppar komma upp och senare så börjar stockrosorna komma igång med sitt bladverk. När sparrisen skördats färdigt vid midsommar så tar stockrosrona över och bjuder på blomsterprakt i denna bädd. Tillsammans med skira gröna sparrisvippor så tror jag att det kommer att bli jättesnyggt. Och skulle de inte trivas med varann så går det alltid att flytta på någon av dem. Jag skriver om framtiden men min frösådda sparris kommer jag inte att kunna skörda på minst tre år. En del odling tar tid och kräver en del tålamod. Men jag kan ju alltid njuta av stockrosorna i denna bädd. Nu behöver de nyplanterade en skvätt vatten och om en 14 dar så ser det nog trevligt ut då de repat på sig lite.