Jag är inte alltid så snäll men ibland krävs det lite andra metoder för att få folk att våga pröva igen och kanske omvärdera tidigare erfarenheter. Denna gång gällde det guben här hemma och hans inställning till
rotmos. Han avskyr rotmos. En upplevelse som barn då en influensa drabbade honom och han spydde som en gris och minnet av maten, rotmos som forsade ut ur munnen har gjort att han inte ätit det på 40+ år. Så kålrötterna jag odlar får jag alltid äta upp själv. I år har vi dåligt med potatis och då kommer kålrötterna väl till pass som utfyllnad, det är ju då synd om en av oss inte kan fördra dem då. Alltså så gjorde jag ett mos på en kålrot, några små morötter ett par rejäla nävar med svartkål och kokte detta tillsammans med salt, peppar och egen buljong. Sen ner i mixern med en klick smör och lite grädde. Bad lätt bävande guben att smak om det var tillräckligt salt och gav honom en sked ;)
Han sa ingenting utan tyckte det var bra... Lite skum smak. Ja men det ska vara senap till sa jag. Sen bjöd jag på detta rotmos, stekt fläskfile och senap. Det hade kanske varit för uppenbart om tallriken hade innehållit de mer klassiska tillbehören. Sen åt vi och guben gjorde soprent på tallriken.
Jag sa ingenting utan frågade mest hur det smakade. Det var gott sa gubben. Jag hade just då inte hjärta att tala om vad han ätit utan gick mest runt och smålog för mig själv under några timmar med insikten om att nu kunde båda han och jag njuta av kålrötter, denna fina svenska rotsak som är så god. Nu när jag skriver detta så vet han vad han ätit. Det blev lite hm hum... grymt men han fann sig i att hans smakminne inte längre fanns där för att spöka med honom. Vi är nu ett rotmosätande par. För säkerhetsskull så går jag inte all in redan och gör ett mos enligt gammalt svensk tradition utan jag smyger nog ner kålroten lite här och där tills han vant sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar